Om registerkampen förr

Register kan kort och gott betecknas som ett medel för kontroll på arbetsplatserna, båda vad det gäller löner och arbetsförhållandena i övrigt samt förmedling av arbetskraften.

Idéen till registret kan spåras till en konferens i Gävle 1913 där SAC-anslutna anläggningsarbetare diskuterade ett nytt medel för att "avskaffa av den rådande konkurrensen" mellan arbetarna och fastställa en prislista för arbetet som ingen får gå under.

Från 1913 kom registret att tillämpas och utvecklas inom flera olika branscher fram till den sista registerstriden i grusgroparna på Munsö, del av Ekerö utanför Stockholm, 1954.

Prislistan och registerstatistiken

Registret arbetade på så sätt att LS utsåg en registerförare som hade hand om statistiken.

På varje arbetsplats valde man ett antal statistikförare som utgjorde registerkommitté. Dessa stod i direkt förbindelse med LS och registerföraren.

Statistikförarna hade till uppgift att föra all statistik över det utförda arbetet på arbetsplatsen. De förde protokoll över all statistik, som sedan rapporterades till en central instans inom SAC, t.ex. Byggnadsdepartementet.

På så vis kunde man upprätta prislistor och se till att ingen gick under det lägsta fastställda priset. Det fastställda priset ändrades hela tiden, så fort ett nytt högre pris hade satts på en arbetsplats.

På detta sätt lyckades man upprätthålla lönenivåer som låg 15-20 % högre än LOs motsvarande kollektivavtal.

Arbetsförmedlingen

I LS utsågs en arbetsförmedlare som hade till uppgift att förmedla arbete. Detta för att LS skulle ha kontroll över nyanställningar m.m.

Till skillnad mot tidsbundna avtal syftar registret till en mer offensiv kamp mot själva kapitalismen. Med registermetoden fanns det möjligheter till vidareutveckling av den dagliga kampen för bättre arbets- och lönevillkor.

Med ett fungerande register kunde man stärka organisationens inflytande och kontroll på arbetsplatsen. Genom att arbetarna själva förmedlade arbete hade man möjlighet att sätta ökad press på arbetsköparna.

När registrets arbetsförmedling var fullt utbyggd och fullt använd skulle de som var arbetslösa anmäla sig till registret. Samtidigt gick man förbi den statliga arbetsförmedlingen, som bara är en styrinrättning i kapitalets tjänst. Istället kontrollerade arbetarna själva sin egen vara – arbetskraften och sålde sig till högsta pris.

Det fanns klausuler i registerstadgarna, som var till för att skydda sig emot arbetsköparnas svartlistning av stridbara arbetare. SAF förde som bekant statistik över de som deltar i strejker m.m. De arbetare som enligt deras tyckande är ledarpersoner i en konflikt, svartlistas i första hand.

Men då hade registret till uppgift att bekämpa svartlistningarna. Den som hade deltagit i en konflikt och blivit prickad – han skulle ha arbete före alla andra som stod på registret. Därefter kom de som hade gått arbetslösa den längsta tiden.

Där registret fungerade fullt ut förmedlades alla arbeten genom registret. Arbetsköparna var tvungna att alltid anmäla sig till registret när dom behövde arbetskraft. Vi hade namn, yrke osv på alla arbetssökande uppställda på turordning i en matrikel. Det var bara att se efter i matrikeln vem som gått arbetslös längsta tiden. Sedan var det bara att sätta dit honom på det där arbetet till ett så högt pris som möjligt.

Produktionsstatistik

Om det gavs möjligheter till det, skulle man också föra produktionsstatistik. Man förde statistik över vad det kostade i arbetskraft och förbrukning av material på arbetsplatserna, för att framställa den färdiga varan.

Och kunde man då följa den utvecklingen, vad arbetsköparen la ner av sitt mervärde – så kunde man också följa vad han fick ut i profit. Kunde man följa det, då var man också på det klara med hur mycket arbetaren blev bestulen – hur mycket arbetaren fick lämna ifrån sig till arbetsköparen.

Man hade även en viss kontroll över själva arbetsprocessen, när det skulle ske inskränkningar på arbetet. Statistikförarna på varje arbetsplats hade till uppgift att kontrollera alla förändringar som skedde i arbetsprocessen.

I den processen skulle man avläsa och lämna rapport på alla de förändringar som företaget vidtog, hur det påverkade våra löner och arbetsförhållanden. Dessa observationer skulle då läggas till grund vid underhandling med arbetsköparna.

Ursprungligen publicerad i Syndikalisten