Registret - några tankar om hur arbetarna böra genomföra kontrollen och över taga ledningen av produktionen

Av: Rudolf Holme

INLEDNING

Allt som rör sig i tiden kretsar numera i en trängre cirkel omkring den sociala frågan, och alla tecken tyda enstämmigt på, att en ny fas i samhällets utveckling så gott som omedelbart är förestående. Kapitalismen har i det närmaste fullbordat sin sociala revolution. Den efterträdde feodalismen i en tid då rationellt utnyttjande av de maskinella anordningarna som nu började uppfinnas krävde så stora kapital som de små hantverksmästarna icke kunde uppbringa. Sedan dess har den kapitalistiska produktionsordningen genomgått olika faser, privatkapitalism, bolagskapitalism, trust- och kartellkapitalism, och håller nu på att genom socialdemokratiens försorg löpa in i sin sista fas - statskapitalism. Den alltjämt fortsatta tekniska utvecklingen som frambragte allt mera produktiva men också allt dyrbarare produktionsmedel framtvingade bolagskapitalismen, emedan enskilda människor icke kunde bringa samman de ofantliga kapitalen. Därmed var emellertid varken planlösheten i produktionen eller konkurrensen på affärsmarknaden bragt ur världen. Denna konkurrens på affärsmarknaden tilltog snarare oupphörligt efterhand som maskintekniken utvecklades och nödvändiggjorde ytterligare en konsolidering i driften, jämväl i fråga om varuutbyte, genom bolagens sammanslutningar i truster och karteller. Genom denna monopolisering som ägt rum efter hand som de enskilda driftsägarna uppgått i bolag och dessa bolag sammanslutit sig i truster och karteller, har kapitalismen själv inlett övergången från privatproduktion till kollektivistisk produktion och därmed givit upphov till en ny fas i samhällets sociala organisation. Om denna fas, som således nu är förestående skall bli socialistisk, eller om mänskligheten skall få genomleva ännu en kapitalistisk utsugningsperiod under staten som arbetsgivare, beror uteslutande på arbetarna. Vilja de själva övertaga ledningen av produktionen och samhällets förvaltning, vilket förutsätter en social revolution, så kunna vi vänta att nästa fas blir socialistisk. Vilja de däremot i socialismens namn endast ersätta privat-, bolags- och industrikapitalismen med stats-kapitalism och låta staten övertaga ledningen över produktionen och samhällets förvaltning, så äro arbetarna också dömda till fortsatt löneslaveri.

REFORMISTISK SOCIALISM, SOCIALISTISK DEMOKRATI ELLER SYNDIKALISM?

I sin ställning till staten äro arbetarna genom sina organisationer i huvudsak indelade i tre grupper: reformistiska socialister, socialistiska demokrater och syndikalister.

Den reformistiska socialismens syftemål framgår av det sätt på vilken den tagit sig uttryck i praktiken och fått sin uttolkning i Millerands programpunkter:

1. "Erövring av den offentliga makten genom den allmänna rösträtten;
2. Statsingripande för att överföra ur kapitalismens händer i nationens de olika kategoriernas produktions- och bytesmedel i den mån de blir mogna för socialt tillägnande".

För den reformistiska socialismen "är det nödvändigt och tillräckligt att medelst den allmänna rösträtten eftersträva erövringen av den offentliga makten" och "nationalisera" produktionsmedlen "i den mån de bli mogna för socialt tillägnande". Den reformistiska socialismen avser således ingenting annat än att ersätta privatkapitalismen efter hand som denna monopoliserar industrierna, med statskapitalism.

Den socialistiska demokratien, marxismen, sönderfaller i två riktningar: den reformistiska och den revolutionära marxismen.

Den reformistiska marxismen, som företrädes av opportunisterna, är en borgerlig urvattning av Marx läror, som i fråga om sättet för erövringen av den offentliga makten helt sammanfaller med den reformistiska socialismen. Den har strukit marxismens revolutionära innehåll och bygger uteslutande på den "allmänna rätten" Den revolutionära marxismen företräder däremot "proletariatets diktatur", vilket innebär att proletariatet skall konstituera sig som "härskande klass" och som sådan taga "statsmakten i besittning" och genom detta maktinstrument "expropriera expropriatörerna". Dessa båda riktningar vill emellertid - fast på olika sätt - nationalisera produktionsmedlen. I fråga om målet så skiljer sig den socialistiska demokratin från den reformistiska socialismen endast däri, att den socialistiska demokratin förordar en skiljsmässa mellan den politiska staten (regeringen över människorna) och den affärsdrivande staten (förvaltningen av tingen) medan den reformistiska socialismen fäster mindre avseende vid den bokföringsfråga som de socialistiska demokraterna lägger så stor vikt vid. Mellan reformistisk socialism och socialistisk demokrati råder emellertid full enighet om, att staten skall taga produktionsmedlen i besittning och ingendera av dessa två riktningar har därför kunnat ge uppslag till något sätt att upphäva löneslaveriet, vilket sammanhänger med varje arbetsgivaresystem.

SYNDIKALISMEN - ARBETARNAS FRIA ASSOCIATION.

Syndikalismens strävan riktar sig ytterst mot löneslaveriet. Det är av mindre betydelse för arbetarna, om den arbetsgivare de arbeta under heter konsul Jonsson, Skånska Cementgjuteriet, ståltrusten eller Staten. Därför är och blir syndikalismen motståndare till varje arbetsgivaresystem. Löneslaveriets upphävande innebär upphävande av varje form av äganderätt till produktionsinstrumenten och att arbetarna, de som deltaga i det nödvändiga och samhällsnyttiga arbetet, själva övertager ledningen av produktionen och fördelningen av arbetsresultatet. Med ett ord: övertager ledningen och bestämmanderätten över det ekonomiska samhällslivet. Därför företräder syndikalismen den uppfattningen, att arbetarna själva , genom sina ekonomiska organisationer, skola göra sig till herrar över produktions- och byteshandeln, och att varje företag skall drivas kooperativt av dem som äro anställda inom respektive företag. Medan den reformistiska socialismen och den socialistiska demokratin endast vill ersätta privatkapitalism med statskapitalism, vill syndikalismen ersätta dessa båda med fri association mellan arbetarna och arbetarnas kooperativa företag.

ARBETARNAS EMANCIPATIONSKAMP

George Sorel, som betecknas som "en ande av hög kultur", "syndikalismens störste teoretiker" och "den nya skolans djupsinnigaste tänkare", säger ifråga om arbetarklassens emancipationskamp: "Kampen gäller icke att arbetarna skola intaga borgarnas positioner och spöka ut sig i deras gamla kläder. Kampen går ut på att tömma den borgerliga organismen på allt liv och överföra allt dess nyttiga innehåll i en proletarisk organism, som skapas fram efterhand som proletariatet utvecklar sig."

Denna proletära organism kan ej frambringas genom dekret ovanifrån, den måste "skapas fram" efterhand som arbetarna genom sin egen direkta kontroll över produktionen blir i tillfälle att öva ett allt större och större inflytande över ledningen av produktionen och samhället. Under en diskussion på kongressen i Nancy 1907 mellan Hubert Lagerdelle, syndikalist, och Jules Guesde, marxist, säger den förre ifråga om den reformistiska socialismen och den socialistiska demokratin och dessa två riktningars ställning till staten:

"Det finnes två sätt att uppfatta detta besittningstagande av staten. Det första är den reformistiska socialismens metod: Bitvis och så småningom. Denna metod består i att man säger: Den dag då vi blir hälften plus ett i parlamentet, då landets majoritet representeras av en majoritet av socialistiska deputerade; eller än mer, den dag då vi efter att ha deltagit i olika regeringar kunna ensamma bilda regering, den dagen skola vi på lagstiftningens väg förverkliga den sociala omvandlingen."

Jules Guesde:

"Det är inte min teori".

Hubert Lagerdelle:

- "Sedan finnes er teori, er planetariska och revolutionära metod: Låt oss i ett slag med en energisk framstöt erövra staten och en gång [bli] herrar över makten, införa vi proletariatets opersonliga diktatur, vi socialisera produktions- och bytesmedlen, vi dekretera den sociala revolutionen."

"Jag påstår", tillägger Lagerdelle, "att båda dessa uppfattningar, den reformistiska socialismens och socialistiska demokratins, äro utopiska, emedan de tillerkänna den statliga tvångsmakten ett skapande värde som den icke har. Ni må gå fram efter reformistiska linjer eller revolutionära, ni må ha hälften plus en i kammaren eller ha intagit regeringen med storm, så skola vi ändå icke få ett färdigt samhälle att stå upp från i dag till i morgon. Ni må disponera över aldrig så stor myndighet så komma ni ändå icke att ge de arbetare, som rösta p de socialistiska kandidaterna, väljarna, som ofta av de ynkligaste och obetydligaste anledningar skocka sig bakom eder, förmågan att leda produktionen och handelsutbytet. Ni komma att bli herrar för stunden, ni komma att hålla hela den makt, som förut tillhörde bourgeoisin, ni komma att hopa dekret på dekret och lag på lag, men ni komma ej att göra underverk, och ni komma icke att i ett slag sätta arbetarna i stånd att träda i kapitalismens ställe. Om några socialistiska politiker fått makten i sina händer, säg mig i vad avseende detta förmår omvandla massornas psykologi, förändra tänkesätten, stärka begåvningarna, skapa nya levnadsregler och åstadkomma att ett samhälle av fria män skall kunna existera, där det förut var ett samhälle av herrar och slavar?

Nej, världens omvandling beror icke av en enkel förändring av regeringens sammansättning. Det skulle sannerligen vara alltför lätt och historiens gång reser andra fordringar. Ett socialistiskt samhälle uppkommer icke utan en lång förberedelse och det är här som syndikalismen med sina mera realistiska syn på tingen ställer fram för eder vad jag kallar institutionernas socialism. Den erinrar arbetarna om, att ingen förändring är möjlig så länge som de icke med egna händer skapat en hel grupp av institutioner, som äro avsedda att träda i stället för de borgerliga institutionerna".

Enligt syndikalismen, skall det socialistiska samhället byggas på arbetarnas ekonomiska organisationer, vilka övergå från sin nuvarande uppgift som kamporganisationer till att bli produktionsorgan efterhand som arbetarna genom dessa organ ökar sitt inflytande över ledningen av produktionen. Arbetarrörelsens värde ligger icke blott i dess förmåga att kunna höja arbetarnas ställning inom ramen av det borgerliga samhället utan fastmer i dess rent socialistiska uppgift, att tjäna som organ för omskapandet av samhällets sociala organisation.

Denna uppgift ställer visserligen stora men ingalunda oöverstigliga krav på arbetarna. För att förstå måste arbetarna frigöra sig från varje ledning, lära sig att handla på egen hand och bära ansvaret för egna handlingar. Därigenom utvecklas ansvars- och solidaritetskänslan till en bestående moral som, en gång tillräckligt utvecklad, kommer att ersätta det borgerliga lagmakeriet.

Liksom övertagandet av produktionsledningen är en teknisk fråga som löses efterhand som arbetarna genom sin kontroll ökar sitt inflytande över produktionen och i den mån de ställas inför uppgiften att själva lösa de olika problemen, så är uppbyggandet av den socialistiska samhällsordningen genom fria associationer en organisationsfråga, som arbetarna, genom sitt långa och mödosamma organisationsarbete, otvivelaktigt äro bäst skickade att lösa. Huvudsaken är att arbetarna redan från början slår in på rätt väg och att de sedan steg för steg fullborda socialiseringsprocessen.

ARBETARKONTROLL ÖVER PRODUKTIONEN

Det första arbetarna har att göra, är att upptaga en ordentlig kontroll över arbetsplatserna och industrierna och genom denna skapa en tillförlitlig arbets- och lönestatistik. Genom de organ, som äro nödvändiga för upptagandet av denna arbets- och lönestatistik äro arbetarna med ens inne på frågan om kontrollen över produktionen. Denna kontroll måste, i enlighet med arbetarrörelsens uppgift ha ett tvåfaldigt syftemål. För det första måste denna kontroll ingå som ett led i den dagliga kampen för högre lön, kortare arbetstid o. s. v. För att dessa strider får bättre arbetsvillkor skola kunna föras planmässigt och medvetet med utsikt till resultat, så är det nödvändigt, att arbetarna ständigt "rekognocera fiendens ställning, att de hålla sig underrättade om industriernas ekonomiska förhållanden, om konjunkturerna på varumarknaden och alla dylika förhållanden som kunna inverka på arbetsgivarnas motståndskraft samt därefter anpassa sin taktik." Det är först efter att arbetarna upptagit en dylik kontroll som striderna kunna föras planmässigt och målmedvetet och lända till resultat.

I andra rummet avser kontrollen över produktionen, att arbetarna genom denna skola tränga in i de tekniska , kommersiella och organisatoriska problemen och såmedelst själva skaffa sig förmåga och duglighet att övertaga ledningen av produktionen och varuutbytet. Här ställes arbetarna inför ett problem vars lösning måste förete bilden av en lång social process varunder arbetarna steg för steg genomför den sociala revolutionen genom att bygga upp den nya sociala organismen efter hand som de riva ned den gamla.

REGISTRET - BLAND ANLÄGGNINGSARBETARNA

Den stora arbetslösheten bland anläggningsarbetarna åren 1910-1913 drev dessa arbetare att helt omlägga sin stridstaktik och kamp i syndikalismens tecken. Visserligen skulle det vara orätt att säga, att denna omläggning av stridstaktiken dikterades av hänsyn till arbetarnas framtida uppgift, övertagandet av ledningen över produktionen; snarare var det frågor som lågo dessa arbetare mera nära inpå livet. Kontrakt- och entreprenadsystemet samt basprocenten hade fört dessa arbetare till den mest ohöljda konkurrens på arbetsmarknaden. Denna konkurrens kom givetvis mest till uttryck under tider med stor arbetslöshet, och under åren 1910-1913 var det inga ingalunda ovanligt att det inlämnades 10, 15, 20 upp till 30 och 40 anbud på samma arbeten, det ena lägre än det andra. Man kan med fog säga att på så sätt nedpressade arbetarna själva sin förtjänst med omkring 30 till 40 och 50 proc.

Denna konkurrens gav anledning till en konferens i Gävle 1913 vilken gjorde följande uttalande:

"Som medel för avskaffandet av den rådande konkurrensen som alltjämt gör sig gällande och är en frukt av kontrakt- och entreprenadsystemet, bör de olika L.S. efter den av konferensen uppställda (grund)-prislistan, vid varje anläggning (arbetsplats) söka upprätta ett register (statistikråd) vars uppgift bör vara att omhänderhava arbetets antagande och fördelning efter syndikalistiska principer, så att ej den ene arbetaren, som nu är fallet, underbjuder den andres priser".

Sedan dess har dessa principer, under namn av "Registret" arbetat sig fram och utvecklats i en riktning som närmast syftar till arbetarnas övertagande av ledningen över produktionen. Den uppgift som registret enligt 1913 års konferens skulle ha, har det praktiskt taget fyllt. Visserligen finnes det en och annan stackare som ej beräknar konsekvenserna, som kan inbjuda en annans arbetspriser, men den som gjort detta en gång och fått sitt förtjänta straff brukar i regel icke "göra om´et". Efterhand som benägenheten att underbjuda varandras priser undertryckts har, tack vare registret, en ny konkurrens om att nå upp till högsta arbetspriserna, börjat arbetarna emellan. Det blev registrets andra uppgift att tjänstgöra som det medel, genom vilket arbetarna själva icke blott skulle fastställa förutvarande utan även höja arbetspriserna. Därigenom befriade arbetarna sig från de ödesdigra slavavtalen. Genom att själva genom registret fastställa sina arbetspriser, behöver arbetarna ej längre köpslå med arbetsgivarna om dessa.

De priser arbetarna själva åsätta sin arbetskraft äro arbetsgivarna nödsakade att betala. I annat fall blir de utan arbetskraft. Detta steg gav emellertid anledning till, att arbetarna måste taga ännu ett steg och genom registret som arbetsförmedling, själva fördela arbetet. Så långt har anläggningsarbetarna kommit genom registret, där det tillämpas ordentligt, att de genom det

1. undertryckt smutskonkurrensen,
2. skapat en tillförlitlig arbets- och lönestatistik,
3. själva fastställer och höjer priset på sin arbetskraft och
4. fördelar arbetet.

Nästa steg måste bli att arbetarna även , börjar öva ett direkt inflytande på arbetsledningen och prisbildningen.

Det resultat anläggningsarbetarna nått genom registret från den 1:sta januari 1917 till den 30 juni 1919 framgår av följande utdrag ur rapporterna [rapporterna insändes till I.K. månadsvis, varefter de sammanföras av I.K. och utsändes till L.S. kvartalsvis] (sista kolumnen angiver genomsnittsförtjänst per timma)

4:de kv. 1916 rapporterades 29 platser för 2117* arbetare med 0,74

1:sta	"	1917	"	30	"	2349	"	0,79
2:ndra	"	1917	"	37	"	2928	"	0,89
3:dje	"	1917	"	43	"	3356	"	1,07
4:de	"	1917	"	52	"	3398	"	1,07
1:sta	"	1918	"	55	"	3191	"	1,13
2:ndra	"	1918	"	69	"	3727	"	1,33
3:dje	"	1918	"	69	"	3660	"	1,55
4:de	"	1918	"	70	"	3786	"	1,76
1:sta	"	1919	"	65	"	3831	"	1,62
2:ndra	"	1919	"	67	"	4246	"	1,81

(* I denna summa ingår även medlemmar av andra organisationer och oorganiserade)

Till detta sammandrag som visar en löneförhöjning fr. 0,74 till 1 kr. och 81 öre, lika med 145 proc., under 2 och ett halvt år i genomsnitt för alla arbetare inom hela kåren som rapporterat, bör naturligtvis göras den anmärkningen, att på platser sådana som Södertälje, där registret är i sitt bästa skick, genomsnittslönen höjts från 1,10 till 2,65 per timma från okt. 1917 till slutet av juni 1919, medan den exempelvis i Bergeforsen endast höjts från 1,09 till 1,11 alltså med 2 öre under samma tid. Hade alla L.S. skött registret som Södertälje L.S., hade genomsnittsförtjänsten för hela kåren när detta skrives kunnat vara uppe i 2,65 per timma medan den nu endast står i 1,81 per timma till följd av att många L.S. upprätthållit registret endast till skenet.

Faktum är emellertid, att om anläggningsarbetarna, som icke ur stridssynpunkt spelar någon större roll i arbetsprocessen, fört sin kamp efter de "gamla beprövade linjerna" så skulle de nu varit bland de sämst avlönade organiserade arbetarna. Nu äro de bäst avlönade. I sin redogörelse över vilka arbetargrupper som hållit arbetslösheten högst uppe med hänsyn till stegringen av den allmänna prisnivån under kristiden, ställer

Socialstyrelsen anläggningsarbetarna som n:r ett och inom denna grupp kommer Södertälje främst och därefter de olika arbetsplatserna i den ordning de skött registret oklanderligt.

REGISTRETS ORGANISATION OCH DE PRINCIPER PÅ VILKA DE GRUNDAS

För hela industrien finnes en grund-prislista över alla ackordsarbeten beräknade efter 1 kr. per timme. Denna grund-prislista avser icke att följas utan endast att tjäna som ledning vid utarbetande av lokal-prislistorna. Innan lokal-prislistan utarbetas fastställer organisationen en minimilön efter vilka priserna i lokalprislistan beräknas. Då grundprislistan är beräknad efter 1 kr. per timma, men arbetarna på en viss plats anser sig behöva tjäna minst 1,50 per timma, fastställes genom resp. organisation 1,50 i minimitimlön, varvid de priser som finnas i grundprislistan höjes i lokalprislistan med 50 proc. Lokal-prislistan behöver emellertid icke heller följas. Den är en minimiprislista vars priser icke får understigas men väl överstigas och avser ytterst att tjäna som en ledning för registerkommittén då denna undersöker och prissätter de olika arbetena.

REGISTERKOMMITTÉN

Anläggningsarbetarna sammanställer sina registerkommittéer sålunda, att varje arbetslag inom sig utser en statistikförare. Dessa statistikförare bildar tillsammans registerkommittén som inom sig utser en matrikelförare.

Registerkommittén bland anläggningsarbetarna består alltså av lika många man, som det finnes arbetslag inom organisationens verksamhetsområde.

Så snart ett nytt arbete planeras har registerkommittén till uppgift att undersöka under vilka förhållanden ifrågavarande arbete med hänsyn till terräng, transport, vatten och arbetsmaterial m. m. skall utföras och efter denna undersökning fastställes med ledning av lokalprislistan de minimiarbetspriser, under vilka ifrågavarande arbeten icke få utföras. Så snart minimiarbetspriserna på ett arbete på så sätt blivit fastställda införes dessa arbeten í anslutning till de fastställda minimipriserna i registermatrikeln.

För att de minimiarbetspriser som registerkommittén under organisationens sanktion och kontroll sålunda fastställer ej skall understigas och för att de olika arbetslagen som räknar på ifrågavarande arbeten ej skall falla varandra i ryggen och understiga varandra i priser, skall varje anbud inlämnas och godkännas av registerkommittén innan de inlämnas till arbetsgivaren. Dylikt anbud får registerkommittén ej godkänna för såvitt det understiger det av registerkommittén fastställda eller av andra arbetslag förut inlämnade priserna. Registerkommitténs priser äro de lägsta från början. Det lag som först inlämnat sitt anbud till registerkommittén kan få antaga arbetet för de priser som registerkommittén fastställt, men det kan också fordra mer. I fall det första laget, som räknat på arbetet och inlämnat anbud, begär högre priser än de registerkommittén fastställt kommer detta lags priser att därefter bli minimipriser, som ej får understigas, för såvitt det ej kan bevisas att dylikt anbud är orimligt och att det endast är inlämnat av elakhet, vilket i ett par fall hänt. I så fall har organisationen, icke registerkommittén, att avgöra saken.

ARBETSFÖRMEDLING

Då den tillsatta registerkommittén har till uppgift att undersöka, prissätta o. matrikelföra alla arbeten inom sitt verksamhetsområde, så är givetvis ingen annan institution mera lämplig att tjänstgöra som arbetsförmedling. Så snart ett arbetslag behöver ny arbetskraft rapporterar lagets statistikförare detta till matrikelföraren. Matrikelföraren har således alltjämt kännedom om tillgången på arbete, ifråga om såväl nya arbeten som behovet av ny arbetskraft i de gamla arbetslagen. Så länge det finnes organiserade arbetare som äro arbetslösa skall dessa givetvis ha företräde till arbete.

ARBETS- OCH LÖNESTATISTIK

Statistikförarna som bildar registerkommittén och därför har till uppgift att undersöka och prissätta de olika arbetena, har dessutom även till uppgift, att samla de uppgifter som äro nödvändiga för arbets- och lönestatistiken.

Dessa uppgifter äro:

1. Arbetslagens nummer och namn
2. Hur många av lagets medlemmar som äro a) organiserade i S.A.C., b) i den gamla rörelsen, c) oorganiserade.
3. Arbetets a) art, b) pris;
4. Den gångna månadens förtjänst per timma;
5. Arbetstidens längd;
6. Hur många nya arbetare som möjligen kan intagas under den kommande månaden samt när dessa kunna intagas;
7. Hur många arbetare som genom registerkommitténs försorg intagits under den föregående månaden.

Dessa uppgifter från statistikförarna och respektive arbetsplatser och yrkesgrupper sammanföras av matrikelföraren till en månadsrapport som sändes till den Industriella kommittén, som i sin tur sammanför dessa rapporter från alla platser i hela landet till en rapport för hela industrin.

REGISTERKOMMITTÉNS SAMMANTRÄDEN

För att inrapportera och ordna nämnda statistik och för att behandla i övrigt förekommande frågor, sammanträder registerkommittén till allra minst ett ordinarie möte varje månad. Då registerkommittéernas rapporter ska vara I. K. tillhanda senast den 15 i varje månad bör registerkommittéerna avhålla sina ordinarie möten under månadens första dagar så snart uppgifter om förtjänsten för den gångna månaden kan angivas. Prissättningsfrågor kunna givetvis behandlas även på registerkommittéernas ordinarie möten, o sådana frågor då föreligga, men praxis bör vara att matrikelföraren eller registerkommittéernas ordf. sammankallar registerkommittén till extra möte så snart någon inrapporterat, att ett nytt arbete skall påbörjas.

MINIMI- OCH MAXIMITIMLÖN

För att ingen skall behöva arbeta i okunnighet om sin för tjänst eller genom låga arbetspriser komma under den gällande lönenivån, fastställer organisationen en minimitimlön, under vilken ett arbete ej får utföras. I detta fall bruka samma minimitimlön som användes som beräkningsgrund vid uppställandet av lokalprislistan även gälla som minimitimlön vid utbetalningen. Beräknar således arbetarna på en plats sina arbetspriser efter 1,50 per timma, skall minst 1,50 per timma utbetalas. Har ett arbetslag under sådana förhållanden när avlöningen kommer, ej förtjänat ner än, låt oss säga 1,35 per timma, så får ifrågavarande arbete ej fullföljas förrän arbetspriserna höjts med minst lika många procent som den utbetalda timlönen understigit den av organisationen fastställda minimitimlönen. Dylikt arbete behöver ej ställas under offentlig blockad, men genom arbetarnas kontroll genom registret upptagas ej detta förrän nödig prisförhöjning beviljas och har naturligtvis det arbetslag eller de arbetare som förut innehaft ifrågavarande arbete företrädesrätt till detsamma när prisförhöjningen beviljats. Beslut om minimilön betyder således att alla arbeten som vid avlöningen icke betalas med minst den minimilön organisationen beslutat inställas tills erforderliga prisförhöjning beviljats.

För att arbetarna själva skola ge arbetsgivarna anledning till försök att sätta ner en gång erhållna priser, är det praxis att organisationen även fastställer en maximitimlön som ej får överstigas. Maximitimlönen bör vara 30-40 högst 50 procent högre än minimitimlönen. Mellan dessa två poler har arbetarna sedan att reglera arbetsintensiteten med hänsyn till ackordspriserna. Efterhand som arbetspriserna höjas bör emellertid även minimi- och maximitimlönerna höjas.

Undantag från beslutet om maximitimlön kan göras i det fall arbetarna själva utföra arbetet på entreprenad under sådana förhållanden att ingen arbetsgivare har möjlighet att kunna kontrollera deras förtjänst.

REGISTRET INOM BYGGNADSINDUSTRIN

Vad vi i det föregående nämnt om registerkommittéernas sammansättning och arbetssätt inom anläggningsindustrin har endast varit ägnat att belysa frågans allmänna innebörd. Sedan anläggningsarbetarnas och byggnadsarbetarnas industriella verksamhet sammanslagits och hela byggnadsindustrin omfattande jord-, sten-, berg-, cement- och träarbetare, murare, mureriarbetsmän, snickare, målare, plåtslagare o. s. v., som numera faller under samma register, så måste registerkommittéerna, särskilt på stora arbetsplatser, förete en helt annan bild. Vi förutsätta emellertid att en ny yrkesgrupp, exempelvis anläggningsarbetarna genomfört registret och tillsatt en registerkommitté bestående av en statistikförare i varje arbetslag. Så småningom mognar ytterligare en yrkesgrupp, får anslutning till registret inom samma industri, exempelvis grovarbetarna och mureriarbetsmännen. Dessa utser då inom sig en statistikförare på varje arbetsplats, som förenar sig med anläggningsarbetarnas statistikförare. Dessa utgör då registerkommitté för båda dessa grupper. En tredje grupp exempelvis träarbetarna, gör sammaledes. På samma sätt följer murare, plåtslagare, o. s. v., intill dess att alla yrkesgrupper inom samma industri anslutit sig till samma register med en gemensam registerkommitté sammansatt av statistikförare från respektive yrken och arbetsplatser. På de större arbetsplatserna, exempelvis i de stora städerna, skulle emellertid en registerkommitté sammansatt av en statistikförare från varje arbetsplats och yrkesgrupp bli otympligt stor. När två eller fyra yrkesgrupper inom samma industri å dylik stor arbetsplats beslutat upprätta register kan en omläggning av registerkommittén med fördel företagas på så sätt att varje yrkesgrupp utser 3, 5, 8, 10 eller fler personer som tillsammans utgör den för hela industrin gemensamma registerkommittén. Där så sker har denna kommitté att tillse att nödiga statistikförare tillsättas på respektive arbetsplatser som upptager statistik och rapporterar om nya arbeten, behov av ny arbetskraft o. s. v. till registerkommittén. Denna registerkommitté, som på så sätt blir sammansatt av praktisk omdömesgilla och kompetenta personer, har sig ålagt att tjänstgöra som prisdomstol över respektive arbeten. Vi föreställer oss att en registerkommitté inom byggnadsindustrin exempelvis är sammansatt av (jord-, sten-, berg-, cement- och träarbetare, murare, mureriarbetsmän, målare och plåtslagare o. s. v.), åtta yrkesgrupper och 10 representanter från varje yrkesgrupp (80 personer) förutom alla statistikförare. Registerkommittén konstituerar sig då som en vanlig organisation med styrelse o. d. Så snart någon statistikförare inrapporterar till matrikelföraren, att ett nytt arbete skall påbörjas, sammankallar han representanterna för de yrkesgrupper i registerkommittén som ifrågavarande arbete gäller, vilka genom möte få besluta vilka som skall undersöka och prissätta ifrågavarande arbete. Är det endast jordarbetare sammankallas denna grupps representanter som inom sig får utse dem som skall prissätta ifrågavarande arbete; är det jord- och bergarbete, dessa två gruppers representanter o. s. v. Sålunda behöver hela registerkommittén ej sammanträda på en gång mer än till de ordinarie månadsmötena och till extra möten i de fall det gäller att, på en eller flera platser, prissätta arbeten som rör alla yrkesgrupper inom hela industrin. Givetvis behöver ej hela den del av registerkommittén, som arbetar gäller, vara med vid beräknandet och prissättandet av arbetet. Vid sina möten utser den del av registerkommittén som sammankallats, de personer inom sig, som skall prissätta respektive arbeten, och i detta fall bör en sådan arbetsfördelning äga rum, att hänsyn tages till praktisk omdömesförmåga ävensom att de medlemmar i registerkommitténs respektive avdelningar som bor eller har sittarbete närmast intill de arbeten som skall undersökas och prissättas, utses att prissätta desamma. I övrigt bör samma principer i fråga om lokalprislista, minimi- och maximilön, arbetsförmedling, och med denna sammanhängande arbets- och lönestatistik tillämpas, som vi förut redogjort för i anslutning till registrets verksamhet inom anläggningsarbetarekåren.

REGISTERKOMMITTERNAS SAMMANSÄTTNING BLAND SKOGSARBETARNA

Kan med fördel ske på samma sätt som inom byggnadsindustrin. På varje plats utser arbetarna genom sina organisationer, en av huggare, körare och tummare sammansatt registerkommitté, vi kunna säga på femton personer, som inom sig utser en matrikelförare. Så snart registerkommittén exempelvis på hösten fått kännedom om de platser där drivning skall förekomma inom L.S. verksamhetsområde, vilka i skogarna i regel blir ganska stora, så beslutar registerkommittén, att ett nödigt antal personer av registerkommittén få undersöka terrängen och skogen och fastställa priser för huggning, körning och röjning på de skogsskift som skall avvärkas. När detta är gjort inskrives dessa priser ävensom respektive skifts belägenhet i registermatrikeln, och arbetarna har därefter att hänvända sig till register-matrikelföraren för att få uppgifter om minimipriserna på de skogar som skall avvärkas, ävensom det finnes tillgång på arbete. Varje skiftlag, som brukar bestå av 3 till 5 huggare, körkarl och tummare, anmäler behovet av ny arbetskraft till matrikelföraren, och denne anmäler behovet av ny arbetskraft till respektive arbetslag. I övrigt tillämpas samma principer som vi förut talat om i anslutning till registerkommitténs arbetsuppgifter. På samma sätt går man tillväga vid flottningsarbetena. Här stöter vi kanske på den svårigheten att arbetet utföres för en timlön och ej på ackord. Detta har emellertid ingen inverkan för såvitt arbetarna äro målmedvetna och mogna för sin uppgift.

När registerkommittén undersökt under vilka förhållanden flottningen skall utföras vid respektive åar, älvar och skiljeställen, utarbetar registerkommittén ett förslag till timlön vid respektive flottleder och förelägger organisationen detta, som då har att besluta och fastställa minimitimlöner under vilka respektive arbeten icke får utföras. På samma sätt kan registret tillämpas inom alla industrier. Arbetarna fastställer helt enkelt själva genom sina organisationer den timlön som skall gälla för det ena såväl som för det andra arbetet, och under denna timlön antager ingen arbetare ifrågavarande arbeten. Den arbetsgivare som ej vill betala den lön arbetarna själva sålunda fastställt, blir utan arbetare, intill dess han betalar den lön arbetarna själva föreskriver. Detta system förutsätter visserligen, att arbetarna äro målmedvetna och ställa sig organisationernas beslut till efterrättelse. Saknas denna målmedvetenhet bland arbetarna, så måste den emellertid skapas, och den skapas först efterhand som arbetarna genom självverksamhet lära känna sig medansvariga i de beslut som fattas, och i handling blir ett med sina olycksbröder.

De industrigrupper som ej i allt kunnat tillämpa samma registersystem som de grupper vi ovan redogjort för böra omedelbart börja tillämpa det på timlönerna. På detta sätt kan registret införas på alla arbetsområden. Ingen arbetare säljer sin arbetskraft för lägre lön eller längre arbetstid per dag än arbetarnas själva genom sina organisationer beslutat. Liksom bonden själv fastställer priset på smöret, skräddaren på kläderna, skofabrikanterna på skorna o. s. v. så bör väl också arbetarna själva fastställa priset på sin vara: arbetskraften.

Med vilken rätt klagar man över de höga priserna, på livsmedlen, kläderna och bostäderna, under det att man säljer sin arbetskraft för underbetalning, d. v. s. för av arbetsgivarna fastställda priser. Arbetsgivarna fastställer priserna på produkterna i kraft av den privata äganderätten till produktionsmedlen. Är det då ej rimligt, att arbetarna i kraft av den privata äganderätten till arbetskraften själva fastställer priset på den? Registret avser emellertid icke blott sekundära förbättringar, utan syftar ytterst till en fullständig omläggning av samhällets organisation, i politisk och konstitutionellt såväl som i socialt hänseende.

SLUTORD - DRIFTRÅDEN OCH ARBETARBÖRSERNA

Arbetarnas övertagande av ledningen av produktionen och distributionen kan ske endast i den mån arbetarna skapa de därför nödiga organen. Efterhand som arbetarna tillkämpa sig sin rättmätiga bestämmanderätt över arbets- och löneförhållandena genom registret och själva taga hand om arbetets fördelning genom den med registret kombinerade arbetsförmedlingen, så övergår de s. k. registerkommittéerna till driftsråd, under det att arbetsförmedlingen på basis av dessa driftsråd utvecklar sig till ett fullständigt kommunalt arbetar-börs-system.

Genom denna rent organisatoriska utveckling av dessa organ, från det enkla till det sammansatta, uppstår så småningom de nödiga produktions- och distributionsorganen inom ramen av arbetarnas egna ekonomiska organisationer. Driftsråden, vilka å ena sidan ingår som led i arbetarbörsen och å andra sidan samverkar industriellt genom de inom centralorganisationen befintliga industriråden (eller departementen) får till speciell uppgift att leda produktionen, medan arbetarbörserna i samråd med de på varje plats befintliga driftsråden får prisregleringen, förvaltningen och varudistributionen om hand. Med denna utveckling för ögonen framstår registret såsom den institution ur vilken alla nödiga produktions-, distributions- och förvaltningsorgan skola framspringa och utvecklas.