Dagbok från isoleringen

Dag ett, måndag 1/12, jag sätts i förvar.
Måndag morgon, efter att ha anlänt till mitt arbete, blir jag uppringd av ekonomidirektören. Han berättar för mig att jag fått ett eget, avskilt rum på ett i det närmaste folktomt våningsplan. Där, menar han, ska jag befinna mig resten av dagen. Varför framgår inte riktigt, inte heller behöver jag utföra något arbete. Förmodligen har jag begått något särskilt allvarligt brott. Inte skrivit på en IT-policy, informerat fackligt eller annan subversiv verksamhet. För att inte fresta mig till nya rackartyg, får jag inte heller tillgång till min dator. Efter att ha övervakat en vägg ett par timmar, tröttnar jag på det. Istället inreder jag rummet till fackexpedition, med lite trevliga broschyrer och annan information. När jag är klar med det går jag på lunch.
Efter lunchen är det dags att se över väggen igen. Inget har dock hänt med den, så jag övergår till att skapa en fin skylt att sätta utanför dörren: "XPonCardsektionens tillfälliga XPedition". Läser sedan ett par kapitel ur Michael Moores "Stupid White Men", som en arbetskamrat smugglade in. Sedan dags att gå hem. Som ersättning för mig hyrdes två konsulter in. Blev en dyr dag för XPonCard...

Dag två, tisdag 2/12, permission
Idag var det en stor dag. Jag fick permission, för att på egen hand träna mig att åka till Stockholm och vara med på en förhandling. Ekonomidirektören, som tillhörde motparten, försökte på nytt imitera en papegoja, genom att gång på gång upprepa frasen: "Det finns för närvarande inga lediga tjänster inom XPonCard AB". Jag tyckte imitationen var ganska bra. Medan Marke eller jag förde fram våra åsikter, övergick ekonomidirektören till att imitera en stubbe. Den imitationen var också väldigt lik.
Efter "förhandling" och lunch visade Marke mig runt på Sveavägen. Tack till alla kamrater där, som uttryckte stöd och önskade oss lycka till med vår lilla LS!

Dag tre, onsdag 3/12, tillbaka i cellen
En dag ganska lik dag ett. Eftersom väggen verkade klara sig utan övervakning ett tag, övergick jag till att läsa ifatt den kurslitteratur jag kommit efter med. Telefonsamtal från produktionen, som står stilla på vissa avdelningar, hänvisades till ekonomidirektören. Något osäker dock, om han är kompetent att hantera UNIX-baserad bildhantering.
Enda avbrottet under dagen, var en ny, muntlig varning angående "facklig verksamhet". Visade sig vara exakt samma varning som senast.

Dag fyra, torsdag 4/12, kvar i arresten
Spenderade morgonen med att fortsätta mina studier i Ekonomisk Historia. Fick telefonsamtal från ekonomidirektören, som tycker att min isolering är naturlig. "Eftersom vi är mitt inne i förhandlingar". (Förhandlingarna gäller alltså vad mitt alternativ till att byta arbetsköpare, från XPonCard AB till XPonCard IT-Service AB, är. Ett alldeles nyupplivat och nydöpt företag med två (2) anställda och ekonomidirektören som VD. Ungt och fräscht företag, som vill ha "glada och positiva medarbetare".) Måste inte det bli lite jobbigt, tänker jag, om alla som berörs av en förhandling måste sitta i karantän? Men det kanske är isoleringen som börjat göra saker med min hjärna?
Hänvisar åter några förtvivlade produktionsmänniskor till ekonomidirektören.
Produktionsstörningar är "smällar man får ta", för att citera ekonomidirektören.
Får i uppgift att göra något med ett Excel-ark, som jag får på diskett. XPonCard IT-Service AB bistår med en gammal dator. Den får inte kopplas upp på nätverket. XPonCard IT-Service AB löser problemet genom att dra ur nätverkskabeln.
Ritar lite gubbar i Paint, istället för att göra låtsasuppgifter i Excel. Besökstid. Mina kamrater kommer ner till mitt avlägsna krypin och bjuder på tårta.
Tittar, trots allt, lite på kalkylarken men märker att dagen har gått. Bestämmer mig för att gå hem.

Dag fem, fredag 5/12, ännu en dag av isolering
Börjar morgonen med att lägga patiens på datorn. Går inget bra.
Pratar med en kamrat som fått en skarp reprimand för ett internt mejl han skickat. Innehållet bedömdes vara sarkastiskt.
Har ingen musmatta. Ringer XPonCard IT-Service AB och klagar. XPonCard IT-Service AB lägger in mitt klagomål i sin att-göra-lista.
Börjar titta lite på det oerhört viktiga kalkylark jag blivit anförtrodd. Det visar sig att jag blivit tilldelad en dator, som det inte går att programmera Excelmakron i. Ringer XPonCard IT-Service AB och klagar. Han lägger in mitt klagomål i sin att-göra-lista.
Lägger patiens igen och fikar sedan tillsammans med bland annat XPonCard IT-Service AB:s ende anställde, som kommit för att hälsa på.
Efter fikat hittar jag på egna små flaggor som jag ritar i Paint. Börjar sedan läsa min kurslitteratur igen. Innan jag går på lunch lägger jag patiens.
Efter lunch läser jag flitigt fram till nästa fikapaus, då jag blir utbjuden till matsalen och får äta tårta igen. Funderar på att införskaffa ett gym till mitt rum. All denna tårta och brist på motion kan inte vara bra för mig.
Lämnar XPonCard efter en händelserik dag.
Min timlön är 195:07. Jag har nu suttit isolerad 30 timmar. Det blir 5852:10 plus sociala avgifter, försäkringar och arbetsgivaravgift.

Dag sex, måndag 8/12, tillbaka efter helgpermissionen
Vilka stora uppgifter väntar väl idag?
Börjar morgonen med att dricka te. Vår ekonomidirektör ringer och frågar efter ett protokoll som skulle justeras. Jag påminner honom om att förhandlingen skulle anses avslutad, även utan våra justeringar, vilka jag lovar att han ska ha på sitt bord senast i morgon. Han tackar för upplysningen och ber att få återkomma snarast. Varför, glömmer jag att fråga. Han kanske bara vill se till så jag inte får långtråkigt? Jag väntar vid telefonen några timmar. Under tiden utforskar jag alla fantastiska möjligheter i MS Paint och MS Photo Editor. När jag anser att "snarast" har passerat, tar jag sedan en liten promenad i korridoren. Efter den lilla utflykten känner jag att jag borde göra lite nytta. Men eftersom mina möjligheter att göra någon nytta är något begränsade, läser jag tidningen i stället.
Efter lunchen väntar sedan en skojig omgång patiens. Efter att ha lagt patiens och konstaterat att datorn inte innehåller verktyg för nästa stimulerande uppgift jag blivit tilldelad, bestämmer jag mig för att gå hem.

Dag sju, tisdag 9/12, nyspråk á la XPonCard
Denna morgon hände omvälvande saker, vill jag lova. Jag hade fått ett alldeles eget fax ifrån XPonCard IT-Service AB:s (numera omdöpt till X-IT av den skojfriska personalen) nybakade VD. Han berättade att det som han hade sagt under våra förhandlingar, egentligen betydde tvärtom. Att ett uteblivet svar från mig angående att flytta över till X-IT antogs innebära att jag blev kvar i XPonCard, som var hans orubbliga ståndpunkt under våra samkväm, betydde egentligen att jag blev överflyttad till X-IT. Vilken liten skojare, va? Här hade jag hela tiden gått och trott att han talade sanning och så hade den filuren spelat oss ett spratt hela tiden. Ja, där fick man sig ett gott skratt.
Eftersom X-IT:s VD varit så snäll och skickat fax till mig, ville jag på något sätt återgälda vänligheten. Jag plitade ihop ett eget litet fax och sade att jag minsann inte ville dela bolag med en sådan spjuver, utan valde att stanna kvar i kära, gamla XPonCard. Det brydde X-IT:s VD sig inte om, hälsade han glatt. Bytt är bytt.
Som du kanske förstår, kära dagbok, så är jag nu osäker på om han talar sanning denna gång eller kanske bara skojar med mig igen. Han hänvisade också till något som hette LAS och sade att det var något som man skulle bry sig om. Inte så mycket det som stod, utan det som var "pressumtionen". Jag antar att det ska vara "presumtionen", alltså att man förmodar hur den krångliga texten ska tolkas. X-IT:s VD är mycket fantasifull och fördomsfri. En mening som: "Trots bestämmelserna i första stycket skall anställningsavtalet och anställningsförhållandet inte övergå till en ny arbetsgivare, om arbetstagaren motsätter sig detta", kan med god vilja och lite jävlaranamma tolkas som: "Det ska det visst, det". Tänk om vi alla kunde lära oss lite av det här förhållningssättet till sanningen. Så mycket mer oförutsägbart och spännande livet skulle bli.
Ja, idag hade jag så mycket att göra att jag knappt hann lägga någon patiens. Det är roligt att brevväxla och prata med andra människor. Man lär sig så himla mycket nya saker.

Dag åtta, onsdag 10/12, arbetsträning
Idag hade man bestämt att jag skött mig så pass, att jag skulle få prova på att arbeta en stund. En snäll farbror som är produktionschef följde med mig till vår reception. Där såg han till så att jag fick låna ett färgglatt kort, som jag skulle använda för att kunna komma in i produktionen. Mitt eget hade nämligen oturligt nog slutat fungera för en dryg vecka sedan. Den snälle farbrorn verkade tro att jag alldeles glömt bort hur man kom till våra produktionslokaler, så han följde med mig hela vägen till ingången. Han hade också sett till så att en snäll tant väntade på andra sidan. Han var väl rädd att jag skulle gå vilse. Det kändes så skönt att bli ompysslad av snälla tanter och farbröder, må ni tro. Men jag blev minsann strängt förmanad att inte försöka med några hyss, som att smita från tanten och kanske gå upp en våning och hälsa på mina arbetskamrater. Det lovade jag, naturligtvis. Vem vet vad som skulle kunna hända annars?
När jag gjort det som farbrorn sagt att jag skulle göra, följde tanten mig tillbaka till utgången. Sedan jag kommit ut blev jag lite osäker. Där stod nämligen ingen farbror och väntade. Nå, här ska ni få se på en som kan reda sig själv, tänkte jag, och gick alldeles själv och lämnade tillbaka kortet. Inte så lite stolt över mig själv gick jag sedan tillbaka till mitt egna krypin. Tänk, jag tycker att det börjar kännas riktigt hemtrevligt och mysigt i mitt lilla rum. Och så skojiga uppgifter jag har börjat få! Idag satt jag länge och skrev olika siffror på ett tangentbord. Visst är det väl snällt att spara sådana roliga uppgifter till just mig?
En del av mina kamrater tycker att cheferna här är dumma, men det tycker då rakt inte jag. Idag, till exempel, hade jag lämnat ett papper där det stod att jag ville vara ledig ett tag i morgon. En som är med i samma klubb som jag skulle prata med sin chef. Då ville hon att jag skulle följa med och, som hon sade, ”företräda henne vid MBL-förhandling”. Det trodde ju jag att man skulle kunna göra. I en liten bok som jag har, som heter ”Lag (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet”, står det bland annat: ”17 § Arbetstagare som har utsetts att företräda sin organisation vid förhandling får ej vägras skälig ledighet för att deltaga i förhandlingen”. Jag trodde ju, eftersom jag inte är sådär jättesmart som chefer är, att det var sant. Vilken tur då att vår ekonomidirektör fick tag på pappret och kunde förklara för mig hur det egentligen förhöll sig. Han förklarade för mig, att jag visst inte kunde få ledigt. Den där boken verkar då vara en riktig skojbok. Det är inte första gången jag fått veta att det som står i den inte alls gäller här på XPonCard. Jag fick också reda på att min närvaro på företaget var viktigare än någonsin. Det var snällt sagt av honom, tycker jag. Jag som inte trodde, att det jag hade för mig på mitt rum, hade så stor betydelse för företaget. Jag tycker det är tur att jag har så snälla och kunniga chefer.

Dag nio, torsdag 11/12, jag gör framsteg
Den här dagen har varit full av skojiga aktiviteter. Redan på morgonen bestämdes det att jag skulle få prova på att klara mig lite grann på egen hand. Jag fick själv gå och hämta ett sådant där kort, som man måste ha för att komma in till de arbetande avdelningarna. Den här gången följde ingen med mig, utan jag fick gå alldeles själv. Ja, ni kan förstå hur spännande det var för mig. Jag fick förstås inte gå en trappa upp, till mina kamrater och till min arbetsplats, som jag gjort under de senaste tretton åren. Men, tänkte jag, det är nog för mitt eget bästa. Vem vet, de kanske håller på att förbereda en jättefin överraskning åt mig, där uppe?
När jag hade gjort det som jag fått tillåtelse att göra, var det dags för mig att lämna tillbaka det fina kortet och gå tillbaka till mitt rum. Det var viktigt, fick jag veta, att jag inte sprang runt hur som helst i huset, utan att man visste var jag var. Det förstår ju jag också. Tänk, till exempel, om jag skulle gåuppför den där hemliga trappan och kanske ramla och bryta benet. Det skulle minsann inte vara så roligt.
På eftermiddagen hittade jag en ny skojbok, som en av mina kamrater kommit ner med. Den hette ”XPress. Handbok för medarbetare”. I den stod det bland annat vad jag ska göra på dagarna. I ett kapitel som hette ”Arbetsbeskrivning”, stod det till exempel: ”Samordningsansvarig för IT-drift, -utveckling och säkerhet för XPC Sverige”. Jag förstod ju genast att det här var inte en bok att lita på. Jag skulle tydligen springa runt på hela XPonCard och jobba med en massa olika datorsaker, om de som hittat på den här boken fick som de ville. Det går ju inte för sig, det förstår till och med jag. Ja, jag blev nästan arg, när jag tänkte på vilka dumheter en del kan få för sig att skriva böcker om. Imorgon ska jag minsann fråga någon chef, om den vet vem som hittat på den där dumma boken.

Dag tio, fredag 12/12, dags för allvar
Den här dagen blir det inte någon rolig läsning, det vill jag säga från början.
För när människor hunsas och skräms till tystnad;
När arbetskamrater inte orkar längre, utan väljer att sluta eller sjukskriva sig;
När inkompetensen och girigheten får styra;
När man använder sin makt till att förtrycka och förnedra;
När de som skulle ge röst åt de svaga och de som inte vågar, väljer att liera sig med makten.
Då blir det ibland svårt att skriva något roligt.

Dag elva, måndag 15/12, kontaktproblem
Det verkar ha blivit något fel med min e-post. Eftersom jag inte är chef, är jag ju inte så där jätteklok som som de är. Därför har jag skickat e-post -det är ju ett så himla bra sätt att kommunicera på, det har jag förstått- och bett en chef förklara hur det egentligen ligger till med en del saker. Men jag är nog inte så bra på det där. Jag får i alla fall inte någon e-post tillbaka. Jag kanske kan ringa istället och be om lite tips? Fast det fungerar inte alltid heller. I alla fall inte från min telefon. Ibland när jag har försökt att ringa jättelänge från min telefon utan att få svar, så  byter jag och ringer från någon annans telefon. Då brukar det fungera bättre. Jag kanske har haft sönder både min e-post och min telefon? Jag är nog väldigt klumpig, tänker jag, som har sönder en massa dyrbar utrustning.
En våning upp står det en massa maskiner som gör bokstäver i kort och som är jättedyra. Det är nog därför jag inte får gå upp dit. Det vore ju inte så väldigt bra om jag skulle råka ha sönder dem också. I ett annat rum står det också en massa stora, stora dyra datorer som jag brukade få leka med förut. Det får jag inte heller längre. Det är minsann inte så roligt att vara så här klumpig. Det är nog tur att jag får sitta här, tills det gått över.

Dag tolv, tisdag 16/12, avhyvlad
Det var inget fel med min e-post! Så skönt! Felet var bara att jag hade skickat så mycket mejl, att en chef hade blivit överbelastad av alla mina dumma frågor. Jag förstod att jag hade gjort väldigt fel, eftersom den chefen verkade mycket uppörd. Det var ju då rakt inte meningen. Han förstår nog inte att det inte är så lätt att vara så här obegåvad som jag nog är. I de fattiga, obildade miljöer där jag växt upp så brukar man, till exempel, fråga så här: -Ska jag göra så här? Då brukar den man frågat svara: -Ja! Är den på det humöret kan den förstås också svara: -Nej! En så pass begränsad och språkligt torftig miljö är jag uppväxt i. Det måste man ta hänsyn till när man talar och skriver till sådana som jag. Men det kan ju inte vara lätt för en chef att förstå det, det begriper ju jag också. Det är nog lätt för en chef, att överskatta sådana som jag och kanske tro att vi förstår lika mycket som den gör. Men hur skulle det se ut? Det är ju därför en del är chefer, för att de förstår så mycket mer än vi. Annars skulle ju sådana som jag kunna bestämma helt själva. Ja, det är så tokigt så jag blir full i skratt bara jag tänker på det.
Idag fick jag ett stort förtroende. Jag fick gå upp på det hemliga våningsplanet, för att städa bort gamla saker från mitt skrivbord. Jo jo, det var inte utan att man kände sig lite orolig för hur det skulle gå. Hoppas ingen chef upptäckte att jag skojade lite med dem. Jag tog mig nämligen för med att dricka en kopp te och prata med mina kamrater, under tiden jag var där uppe. Jag ska nog fråga om jag inte kan få städa lite imorgon också.

Dag tretton, onsdag 17/12, det spökar
Nu har det drabbat den vanliga posten också. Ett viktigt inbjudningsbrev till en chef har börjat bete sig likadant som min e-post. Det bara försvinner! Poff, bara så där! Tänk om jag och mina vänner kanske har skickat för mycket brev och överbelastat någonting igen? Det vore ju inte så väldigt bra. Nu vet ju inte den här chefen att en kamrat och jag så gärna vill träffa den. Det tycker jag är synd. Vi brukar träffas då och då och det är alltid lika trivsamt. Då sitter vi vid ett bord, och jag och min kamrat får prata om en massa saker som vi funderat på. När chefen lyssnat jättetålmodigt, berättar han hur det egentligen ligger till med saker och ting. Eftersom vi har lite svårt att lära oss nya saker, måste vi träffa den här chefen ofta. Han har jättestort tålamod med oss, fastän han är tvungen att upprepa samma sak gång på gång. Fast ibland blir han förstås arg, när vi inte förstår att han har rätt. Det är nog jobbigt att vara chef, tror jag.
I morgon ska jag få gå på ett annat möte. Då ska jag få veta hur alla datorer och sådant där ska tas hand om. Det vet man bäst om man bor i Danmark, tycker cheferna på XPonCard. I Danmark bor det nog fler kloka människor än i Sverige, tror jag. Den som är mest chef, till exempel, bor i Danmark. Han bestämmer över alla i hela XPonCard, bara för att han är så himla klok. Det är minsann något att tänka på...

Dag fjorton, torsdag 18/12, AMNESTI!
Jag har fått besked om att jag nu kan lämna isoleringen och återgå i tjänst. Strängnäs LS - XPonCard, 2 - 0. Vi ses på jobbet, kamrater!

The End? Knappast...

Strängnäs 2003-12-18

Jag har återvänt till min gamla plats på XPonCard. Dörrarna har öppnats för mig igen och jag får numera röra mig fritt i huset som förr. Jag tror att det är en massa saker som spelat roll i att företaget backar: stöd från kamrater både på och utanför arbetet, dagböcker, tidningsartiklar, stödbrev utifrån, kontakter hos XPonCards kunder osv osv. Vi blev för många och för jobbiga. Risken för ännu mer skadestånd har nog också spelat en roll. Men jag tror inte att man har lagt ner helt och hållet från XPonCards sida. Juluppehåll, kanske?
Kampen om det fria ordet och rätten att organisera går i alla fall vidare på XPonCard!

Tack, alla ni som på ett eller annat sätt deltagit och gjort framgången möjlig!
Strängnäs/Enköpings LS - XPonCard: 2-0
Nu återstår bara finalen.

Anders Nilsson
Strängnäs LS